Att vara snart trettio.
Under ett tiotal år har jag rusat runt och inte varit
stilla på sammaort, inte gått i samma klass under
någon längre period, har bytt arbetsplatser osv.
För mig har för mig inneburit att jag alltid möter nya
människor. Men också att jag alltid lämnar de jag precis
lärt känna. Eller ibland, att jag aldrig riktigt hunnit
lära känna.
Jag jämför mig ofta med dem som har sitt underbara
kontaktnät, på sin plats. I sitt "hemma". Som har alla sina
nya vänner, sin familj, gamla vänner, klasskamrater och
andra underliga bekantskaper i samma stad, på samma ort.
Nära. Nåbart. Intill.
Det känns tryggt, fint och något man bygger på- samtidigt
som där alltidfinns något att falla tillbaka på. Nära till
gemensamma vänner, gemensamma referenser och kanske
till och med gemensamma minnen.
Jag har inte mycket sånt.
Jag har ett fåtal människor nära.
Ett fåtal.
Inte många vet mycket- inte många alls.
Att var 8 år och hitta vänner- bästisar, är en sak. Men
att närma sig 30, och fortfarande inte ha landat, det
är något annat. Att funka tillsammans med mina barns
vänners föräldrar är en förutsättning. Att ha trevligt och vilja
umgås är en sak.
Men att hitta egna vänner. Riktiga vänner. Det är inte så
självklart enkelt. Inte när man gång på gång tvingas- eller
väljer att lämna det som man under en tid byggt upp och varit
så mån om.
Älvdalen lämnade jag för länge sedan.
Fina, fina Älvdalen.
Där jag växt upp. Busat. Levt. Lärt mig.
Ett par fina hänger kvar- hårt knutna, som berlocker
på en kedja.
Ett par fina som jag lyckligt hittat på vägen mot någonstans
finns där i kedjan.
Och en ett par från den fina staden på västkusten.
Göteborg. Staden där vi rotat in oss och trivts. Staden
där jag varit stor och gravid två gånger. Staden där
jag utbildat mig, och staden som vi valde att lämna.
Där finns några fina. Det var den flytten som var den
jobbigaste av alla, men också den som motiverade oss
mest. Vi flyttade inte bara mellan något. Vi flyttade från
något- ja. Men framförallt så flyttade vi mot något. Mot
något som vi drömt om i åratal. Som vi pratat om
timtals. Som vi fantiserat om under varenda bilresa upp
mot dalarna.
En plats. En stilla plats. Och ett rött hus.
En gård, en lada och en ort där vi trivs.
Att vi sen hamnade där vi hamnade är trots allt delvis
en ren slump.
Och att vi valde Lima framför Sälen.
Vi valde.
Innan vi flyttade frågade vi oss hur i hela friden vi tänkte.
I affären finns tre sorters ost. Ja, för här finns affär. Och
en mack, så vi kan faktiskt tanka. Jag kan inte köpa den
glass jag vill ha. Det finns ingen mozarella, inga fina
granatäpplen och inte favoritchokladen. Ibland finns ruccola
och tulpaner i tiopack. Vi åker 10 mil för att handla kläder.
Tack gode gud för internet.
Men då. Sen. När vi landat, så försvann så många frågetecken.
Vi trivs som fiskar i fint vatten. Det är underbart. Spelar roll
om jag kan äta ruccola varje dag. Spelar roll att jag inte kan
fördriva tiden i nåt lockande shoppingcenter. Vi har fått så
många kvaliteter som vi önskat oss, att andra saker får kvitta.
Sen går livet, humöret och året- upp och ner.
Men det gör det alltid.
Och förresten- vi hann knappt landa förrän berlockerna dök upp.
Gnistrande.
Och jag önskar och hoppas.
Och jag tycker. Jag tycker att det är helt fantastiskt hur jag
mött såna vänner, som släppt in mig så helhjärtat. För det är
inte helt självklart när man är snart trettio och redan har hela
sitt nät runt sig.
Och det är inte självklart när man är trettio och landar på en
ort, där alla vet något om de flesta- och man själv inte vet
något om någon.
Inte känner en själ.
Inte en endaste kotte.
Inte ens en tallkotte.
Alla mina fina berlocker.
Glimrande.
En del sitter hårt fast.
Några släpper jag inte.
Några tar emot att släppa.
Några släpper jag tids nog.
Några kommer.
Undan för undan.
Det rör sig alltid.
Men det är en liten skara.
Och de sitter hårt när de väl sitter.
Och glimrar som fan.
.
