På dörren in i ett svinkallt hus.

Jag och vännen i tegelhuset pysslade oss
varsin dörrkrans för några dagar sen.

Nu äntligen har min kommit upp här hemma
på dörren. Och imorn blir det ljusstakar och
adventsstjärnor i fina fönstren.



Idag har förresten min man nåt fuffens för sig.

Och vi har mega-dunder-svinkallt i huset.
Igår stängde vi av värmen helt och tömde
huset på vatten. Och sen tidig morgon har
vi haft hantverkare här som river ut allt det
gamla, och sätter in nytt.

Vi håller tummarna för att det går som
planerat. För annars måste vi lida oss igenom
ytterligare en natt utan värme i stugan. Inte
så värst kul när det är runt 15 minus ute- och
bakdörren har stått öppen långa, långa
perioder av dagen.
Hu, säger jag bara.
Fryser.

När brasan inte värmer.

Tankar.







Ett litet ljus i mörkret.
För att värma.
Ett litet ljus. Bara en låga
som får brinna.
Jag tänder ett, jag tänder två.
Ett litet ljus, till någon som behöver.



En liten lampa i mörkret.
För att lysa.
För att lysa upp alldeles intill.
En lampa som lyser för att
vintermörkret inte ska krypa-
upp i mitt knä.
Som sällskap.
Ett uselt sällskap.


En brasa som sprakar för att
huset ska bli varmt.
En värme som inte värmer.
En brasa som knastrar.
Ett sällskap i tystnaden.
Något att fokusera blicken vid
och bara sjunka.
Sjunka in?
Sjunka ut?
Kanske sjunka vart som helst.
Kanske spelar det ingen roll.
Kanske spelar inget någon roll.
Och brasan bara knastrar.





Ljuskällor i mitt fönster bara för att visa.
Bara för att visa andra.
Att jag är här.
Att jag är hemma.
Att jag är vaken.
Att jag är ok.

Kanske skiter jag i decemberpyntet.
Jag struntar i att visa.
Visa upp mig för andra.
Kanske är jag inte hemma.
Vill inte vara hemma.
Vill inte vara med.
Är inte okej.

Året vackraste tid. Alldeles intill.
Vill vakna upp ur drömmen
och pynta som aldrig förr.
Vill inte sakna.
Vill inte frysa.
Vill bara vara.
Bara vara som vanligast vanligen är.



Ljus som brinner.
En låga som ihärdigt sprider sitt ljus.
Värme och glädje.
Skönhet och ro.
Hela december glimmar snart.

Snö som gnistrar.
Barn som glimmar.
Höga träd som vajar i skogen.
Frost som biter. Isande kall.
Isen som lägger sig som ett skal.
Ljus som brinner.
Fix och don.
Hela december glimrar.
Men det är inte alltid så lätt.

Om ljuset inte sprider ljus.
Om brasan inte värmer.
Om snön inte får mig att le.
Om jag inte ser hur det glimrar.
Hur gör jag då?
Vad gör jag då?

Hur vänder jag riktning och hittar
en varm vindpust som kan svepa mig med.
Var hittar jag styrka?
Hur hittar man ork?
Var hittar man hoppet när isen har
lagt sig och jag bara sjunker.




Jag tänder ett ljus.
Jag tänder två.
Beslutar att det finns hopp.
Att ljuset finns där när snön smälter.




Jag tänker på er, så många, så många.



.

I väntan på advent....

Bara en endaste vecka kvar. I väntan på helgen
så väntar jag på lite julbelysning. Bland annat
den här skönheten...... Lovely.

När iskristallerna kryper närmre in på kroppen...

Gården gnistrar.
Min gård.
Solen skyms av diset.
Kläppens aktiviteter lägger sig som dimma.
Dimma över byn. Ljuvligt vackert.

En iskall promenad. Varma vantar.
Kattens spår i snön.
Rimfrost på fladdrande spindelnät.
Frusna buskar och sprakande brasa.



Månen bakom diset.
Kristaller som gnistrar.
Snön som knarrar.
Kalla minusgrader.

Vintern så nära.
Det bubblar under ytan.
Det sjuder av liv och förberedelser
i trakten.
Sälen så nära. I väntan på trafiken.



Ett halvår till juni.
Dagar till advent.
För mycket i huvudet och
för lite timmar på dygnet.

Problem som svalnar
och nya som tilltar.
Tid för vila och ny inspiration.
Människor jag saknar som
finns i ögonvrån.



Ljusen på andra sidan.
Något bortom bergen.
Vargar i vardagen.
Debatten om skogen.
Hetare än nånsin och
15 minus där ute.

Någon som ser hur jag mår,
och ett år på min nya planet.
En tid att bli hel,
och fix med olika bestyr.
En jul att se fram mot,
med såna jag saknar.



En promenad i mörkret från
någon som förgyller.
Ett hus som väntar.
En familj som är det finaste jag har.

Ett paket på baksidan som
kan erbjuda värme.
En maskin som parkerat och
inhyser hopp.

Ett stilla landskap och en
värme i hjärtat.
Utsikterna, vyerna, närheten.
Enkelheten, tryggheten och
slingrande stigar.

Det är som det varit.
Det blev som jag ville.
Inget som planerat, men
precis som det ska vara.



En välkomnande värme
och en bil som fryser.
Två skrattande bubbel
och snö överallt.



.

Ett samtal om allt som lever

Dagen idag.










Imorn önskar jag mig en bättre dag.

Extra fint.

Det går inte att komma ifrån.

Att bo mellan två kyrkogårdar, är extra, vansinnigt,
ljuvligt vackert just en sån här helg.

"allahelgona"

Själv har jag tänt två ljus ute vid vår infart.
De lyser för dem jag saknar.
För dem som inte längre kan vara hos mig.
För dem som alltid är här, nära.
För dem som jag så innerligt vill visa.
Visa hela mig.
Visa hela mitt liv.
Mina fina.
Och vem jag blev.
För dem vi aldrig glömmer.


.

Te

Te med vännerna.
De väntar nog nu.
Underbart.
Ta på mig stövlarna och jackan, så är jag där
om en och en halv minut. Max.
Lilla, lilla Lima.
Vad jag trivs!



För övrigt så spånar jag på
"projekt p@pperkakshus".


.

Måndagsverkstad

Måndag i det stora röda huset.
Jobb hela dagen och mest med mys
på kvällen.

Tog en kaffe med mannen på hans jobb idag.
Förfärligt kontor han har- min man. Han har
jobbat där ett år, och fortfarande inte en
enda liten personlig pryl. Jag drog igång
min söta fyraåring att måla en stor tavla
till pappas kontor.
Eftersom han jobbar på en såg, så har hon
målat tallar. På himlen finns en sol och två
turkosa fåglar.
Längst ner är älven. Det röda huset är vårt.
Det syns, eftersom det är två skorstenar.
Det vita huset är Klaras. Det är litet, eftersom
det ligger på andra sidan älven.




Måndagsverkstad

- Mamma, om den är på pappas jobb, då kommer
nog många att fråga vilken liten tjej som gjort den
här fina. Och så är det ingen som vet.
-Men då berättar nog pappa att det är du, tror
du inte det?
-Jo, och då kommer dom att titta på den och tycka
att den är jättefin. Tror du också det?