Humlans funktioner

Solig dag.
Stekande hett.
Solen som gassar
och bränner i ryggen.

Vi bär ved. Och travar den.
Lunch i skuggan
och bus i sandlådan.

Siesta i det ljusa.
Slippapper och pensel.
Saker som händer
och sånt som tar form.

Middag på gården
bland blommor och blad.
Vita prickar på min söta duk.
Kött, potatis och mumsig majs.

Och femåringen funderar;

-Mamma, varför är
humlor vita..
(Jag hinner höja ögonbrynen
och vända mig mot humlan
som surrar på den rosa spirean
innan dottern fortsätter meningen
efter en liten konstpaus...)
...på röven?

Mannen och jag brister ut i skratt
innan vi samlat oss och förklarat
att vi inte alls vet.









.

Självbild

Uppdatering av mig.
Synen av mig själv.

Man åldras
och ändras.
Upp i vikt, och ner igen.
Ytan och djupet.
Utvecklas och skalas av.

Vill rannsaka och
analysera.
Inte ytan. Bara djupet.

Studerar och kritiserar.
Ytan. Ibland djupet.

Men jag är bra,
minsann.





.

Hemligheten med framtiden.

Dagarna som går.
Livet.
Fina stunder.
Dystra tider.

Tunga månader.
Ljuva år.
Molniga dagar och
dimmiga sinnen.

Soliga hjärtan och
moln som susar förbi.
Tunga moln som stannar
och vräker tunga skurar.

Och sedan genom molnen,
en spricka utav sol.
En värme och ett ljus
som skiner hela oss.

Och snabbt bara vinden
drar molnen fram igen.
Det är nog det som
är den stora.
Hemligheten.
Med framtiden.

Att vi aldrig riktigt vet.
Vi kan ana, vi kan tro.
Men aldrig riktigt veta
vilken sol som träffar oss
och vilka moln som
kommer skugga.

Vilka moln ska vräka
ner skurar fyra, fem.
Och när det kommer mullra
och slänga blixt mot oss.

Det är väl det som är.
Den stora hemligheten.
Med framtiden.






.

Sommarvärdar i min sommarvärld.

Underbara arkiv. Precis HÄR kan ni njuta av tonvis
och timvis av kloka tankar.
Fina minnen.
Jobbiga samhällen.
Skruvade medmänniskor och
ljuvliga familjemiddagar.
Examenstillfällen och
avhoppade högstadier.
Politik, förakt, sagor och öden.

Livsöden. Livsvägar.

Framförallt är det tonvis och timvis
av människor som bjuder på sig
oerhört.

Det är bra.
Oerhört bra.



Sommar i P1 är det jag pratar om.
Arkivet som är fyllt till brädden av
guldkorn.
Välj, vraka, njut.



För en knapp vecka sedan satt jag hemma i köket hos
min mamma. Jag, Evelina och min mamma
pratade om sommarpratarna, och om hur enkelt
man kan lyssna på dem på nätet.
Jag har gjort det förr.

Men nu.
Nu har jag datorn som sällskap i tapetsering
och städfix. Och ett enormt sug efter fler
kloka ord- fler berättelser.

Jag har hör så många nu, på fem dagar, att
jag bara måste få visa. Få berätta.
Om dem som berättar.


Sven Nylander
Om förmågan att kämpa för att alltid bli bättre. Viljan
att vara bäst. Om tiden då hans namn syntes i media
-som han som drogade sig. Om sveket till familjen,
till sporten, ungdomarna och löftena.



Jan Guillou
Om musiken som personifiering, och om ett
par politiska dängor.



Lena Andersson
Om Jesus. Hon lyfter delar ur bibeln, som kanske
inte alltid är den bild av vår Jesus och Gud, som
kyrkan vill förmedla.
Både jag och mannen min satt med rejält höjda
ögonbryn till några av de saker hon läste ur bibeln.



Magdalena Graaf
Om det stora ordet förlåtelse. Om misshandel,
ytlighet, storhet och fördomar. Om att uppskatta det
enkla.



Per Holknekt
Om kämparandan att bli skejtproffs. Att falla platt.
Om att resa sig igen, bli känd, rik och leva gott. Att
falla platt igen, bli av med allt. Om att ännu en gång
resa sig, kräla, och slutligen lyfta. Lyfta med
Odd Molly under sina vingar.



Laila Bagge
Om kamratskap och samarbete. Om hur hon banne
mig arbetat sig fram i olika vrår. Om låtar och
människor vi känner till, fast i en helt annan värld.
Den bakom scenen, bakom cd-fodralens glam.


Mikael Persbrandt
Om det som är vackert.
Dessvärre lyssnade jag bara på halva. Det här var
inte vad jag suktade efter just den här lilla minuten.



Tina Jansson
Om ett liv med ALS. Om förlamning, förhoppning,
livsgnistor och assistenter. Om vilka saker som driver
oss framåt, och om hur livet kan ses ur olika perspektiv.
Läses av hennes syster, eftersom hon själv är stum.



Lena Sundström
Om rädslor, invandring och reflektioner kring
Danmark. Om en person som person, och en
person i sitt yrke.



Dolph Lundgren
Om en mesig kille med krav hemifrån. Om utbildning
och om flytt. Om träning och om ett steg ut i total
offentlighet. Om Rambo, Stallone och rötter i norrland.



Vanna Rosenberg.
Även här ett program jag bara lyssnade till hälften på.
Jag letade något annat. Det handlade i alla fall om
misslyckanden, och om hur vi fyller våra liv med just detta.
Eller åtminstone hon själv.



Claudia Galli
Avklätt och ärligt. Om kärleken och insikten om vad hon
ska ägna sitt liv åt. Om en snårig stig utan bananskal. Och
mycket intressant- om tvångstankar.



Gustaf Hammarsten
En galen skildring av ett yrke så långt ifrån mitt eget
som man bara kan komma. En god skopa humor.


Ulf Brunnberg
Om tankar kring politik, kring skådespeleri
och storheter. Ironisk, kritiskt och underhållande.



Johanna Koljonen
Om skolan i Oxford. Ritualer, regler och traditioner.
Om att prestera sitt allra bästa, på beställning- bara för
att visa- att det är pressen man klarar.



Henke Larsson
Om lyckan att fått uppleva alla stunder av det
man drivs av allra allra mest. Om media, om
droger, svek och massor av vrede.



Mark Levengood
Om att finnas till av misstag. Om hur man kan hamna
i Finland när man trott att man flyttat till Fiji.
Hur man kan få ett helt hus till skänks- med ammande
kvinnor och japanska statyer.



Karl Bildt
Om världen idag. Om krig och fred. Arbetet
som utrikesminister och livet kring det. En inblick
i twitter och nyare medier.



Clara Lidström
Om ett liv som bloggare och om feminism. Om
förtryck, och om fördomar kring val som hon gjort.






Det var ett par tre stycken va?
Imorn fortsätter jag. Det finns guld och guld
och mer därtill.
Jag ska gräva.

Och ni vet, jag som tänker så.......
Det här får mig knappast att tänka mindre.


Fundera.
Reflektera.




.

En envis jävel.

Det är varmt. Kvalmigt.
Sticker benet utanför täckkanten.
Hör surrandet
och drar in mitt ben.

Surrande runt huvudet.
Runt, runt.
Mörker.
Tung luft.

Surrandet blir till ett
enda pip.
Ett tjutande pipande som
envist stannar kvar.
Efter ett tag vet jag inte
ens om det är myggkräket
som surrar
eller om det bara är ett
envist tjut i mitt eget huvud.

Nya stick
och fler och fler.
Kliar och river och
varmt och kvalmigt.
Går inte att sova
och tankarna snurrar.

Tittar på klockan.
Vänder på täcket.
Myggan som surrar
och surrar igen.
Fäktar och slår och
svettas och
tänker.

Nedrans mygga.
Nedrans natt.








.

En barnbok att läsa.

Idag fick jag ett gott resultat.
Ett gott resultat av en barnbok
jag läst från pärm
till pärm.
Många gånger.

Lika många gånger har
jag tänkt.
Tänkt att den dagen som
döden möter min dotter i
någon av dess former.
Då ska vi luta oss mot
den här boken.

Idag kom den.
Döden.

För oss vuxna- sorgligt.
Tråkigt på alla sätt och vis.
Men för en femåring?
Då kan katten i stugan
betyda massor. Och det gjorde hon.
Trasan.

Liten och blodig
Fortfarande varm.
Blöt av regnet och med
grus och sten i pälsen.
Men fin.
Ljuvligt fin.

Vi satt med henne på trappan.
Sonja höll henne en stund.
Vi klappade och strök.
Planerade en begravning.

Beslöt oss för en plats och
en lagom stor kartong.

Missen fick ett täcke av tyg.
Kattmat, och en skål med vatten.
Hon fick rosor och knoppar.
Ett foto på barnen.
En bild på möss.
Och en mogen banan.





För Sonja var det så självklart.
Katten är död.
-Okej, vi får köpa en ny.
-Men vem ska fånga mössen? Vi
får nog göra det själv. Man kan ta
en råttfälla, pappa. Och lägga
ost däri.

Vi grävde oss en grop.
En sten och fina blommor.
Jag frågade Sonja om hon ville
sjunga nån sång.
Hon ville fundera en stund.
Det regnade.
Sonja tvättade av vackra stenar
och prydde vår gravplats.

-Mamma, vi sjunger "lille katt".
Så vi sjöng. Sonja, pappan och jag.
Och "blinka lilla stjärna.
Så fint.
Kloka lilla flicka.

Och tack gode du för boken.
Boken som förberett oss
så innerligt väl.





-Mamma, om vi får en ny
katt, då kan den bli som Trasan.
-Ja, svarar jag. Jag tro ju att hon
syftar på; snäll, söt eller något
åt det där hållet.
-Påkörd, fortsätter hon.





Ja, vad säger man.
För henne är det så självklart.
Antingen lever man.
Eller så är man död.
Trasan är död.
Och Nangiala är en vacker plats.

Vi drar av våra kläder.
Blodiga.
Stoppar dem i tvätten och
vi tänder litet ljus.







Att blogga om döden.
Om döden hos en katt.
Det är stort här i familjen.
Men känns näst intill smaklöst.
Det är dagen efter Oslo.
En gräslig tragedi.

Och jag bloggar om min katt.
Och om min dotters enkla barnbok.
En genial sådan.

Men just idag.

Värme och ljus till alla
som på något litet vis är
berörda av det som hänt.

Och berörda är vi väl alla?
Så ljus till alla.
Till alla som vill.








Boken Adjö Herr Muffin rekomenderar
jag varmt till alla med barn. Den är
skriven av Ulf Nilsson och handlar
om ett sjukt marsvin och barnet, människan,
som tar hand om honom.Genial,
enkel, avdramatiserande och djup.
För barn.
Och för vuxna- nära barn.








.

En bröllopsdag att minnas

Tredje året.
Tredje dagen.
Och vi tänkte-
att tredje gången gillt.

I år skulle vi minsann
hitta på oss något på
vår bröllopsdag.


Och det gjorde vi.
Hittade på oss något alltså.

Mannen i östra delen, med
hammare och borrmaskin.
Jag i västra delen med
tapeter, skrapor och lim.

Framåt seneftermiddan
dyker en vän till mig upp
och säger hej då.
-Vaddå hej då?undrar jag.
Du kom ju precis.
Hon skulle minsann till
öltältet i Malung. Och
skulle jag med så hade jag tio
minuter på mig. Eller ja,
hon kunde ge mig en kvart.

Så en kvart senare hade jag
duschat och svirat om från lim
och skabbkläder
till smink och handväska.

Och resten av vår bröllopsdag
firade vi på våra egna vis igen.
Jag i ett öltält med Scotts spelandes.
Mannen vid en nedladdad tv-serie
hemma i köket.

Men vem vet.
Kanske nästa år kan bli ett
år när vi firar vår dag lite extra.
Den fjärde.

Hur som helst.
Den tredje var trevlig.





Bjussar på ett par bröllopsbilder då....
typ.


Drink i barnen.
Vågor och mörker.
Puffiga kuddar och
sand mellan tårna.




En avlägsen tid.
Historia som vittnar.
Mäktiga hantverk och
gassande sol.

Stekhet asfalt och
luft som står still.
Kryddor och dofter
och dagar som går.






Finaste älven och
mörkaste skogen.
Skiraste dagen
mörkaste kvällen.

Bergen som omfamnar
och reser sig blå.
Dalgång som porlar och
brusar och far.

Djupet och tystnaden.
Ängarna och stillheten.
Dialekten och musiken.
Gnällspikarna och svalorna.

Finaste hemma.
Bortanför bergen.




.

Simpla funderingar kring en svensk drama-komedi.

Jag såg en film ikväll.
Den drog igång maskineriet.
Jag tänker så det knakar.
Jag värderar och funderar.

Och ni som läser det
jag allt som oftast skriver.
Ni vet.
Ni vet att jag analyserar,
tolkar
och skalar av löklager
-bit för bit.



Och den där filmen då.
En svensk drama-komedi.
?!?
Den hade löklager.

Och som så många gånger
funderar jag krig.
Kring det här med val,
vägskäl och egna beslut.

Äktenskap och familjeliv.
Kärlek på riktigt
eller kanske på låtsas.
Lycka, olycka och
fasaden vi visar.

Vad vi visar våra grannar.
Vad vi utstrålar när vi
hämtar våra barn.
Vad vi skyltar med på nätet.
Vad vi pyntar våra hem med.

Är det i samma ton
som samtalen, känslorna
och luften i sovrummet
då vi lagt oss om kvällen?

Vad vi visar.
Vad som finns.
Vad vi känner.
Vad som räknas.

Vad är val och vad är spel.
Vad är val och vad bara blev?
Vill vi det som blev och kan vi
byta riktning om vi önskar?



Det är inte svårt att förstå.
Att det är svårt att vara två.
Men vara ensam i tvåsamheten,
är nog ensammare än
ensamheten själv.

Och om man kommer dit då?
Ni som varit där.
Ni som är där.
Hur tar man sig därifrån?
Vad gör man för att rädda
sin ensamhet. På riktigt?

Och vad är "på riktigt".
Då finns inga spel.
Och ingen fasad.

Genom ärlighet?
Kan det vara ärlighet som
kapar ensamheten i
tvåsamheten?
Ärligheten om olyckan,
misslyckan och den
totala våndan som man
måste kunna känna?


Jag blickar runt i min
omgivning.
Jag tänker på drama-komedin.
Misslyckan och den där
ärligheten.

Magar som hänger.
Humör som hänger.
Bröst som hänger.
Löften som hänger- i luften.

Lyckor.
Misslyckor.
Olyckor.
Fasadlyckor.



Jag tror inte på
sprudlig lycka.
Varje vardag och
varje morgon när ungarna ska upp.

Jag tror inte på fasader,
men gömmer mig gärna när livet är skit.

Jag tror på medvetenhet.
På tolkning.
På det vackra, och energi
ur lugnet.

Men vardagen är
vardag och det är
vardagen som är
min kamrat
varje dag.
Som lumparpolare tvingas
vi ihop.
Jag och min vardag.
Vi måste gilla varandra.
Uthärda eller stå ut.

Vi kan byta.
Men det kommer alltid en ny.

Jag tror
att
ensamheten
i tvåsamheten
inte är något man
är ensam om att
känna sig ensam i.

Och läs det igen.

Kanske, kanske
är ledorden
"härda ut"
och
"spring för livet".


"spring för livet"


"spring för livet"


"spring för livet"


Sen andas vi energin
ur det vackra.
Vi låter luften bara gå ur.
Hoppa högt
och skrik ett för jäkla
högt
"Ronja- vårskrik".

Gilla inte läget.
Men tolerera.
Var nöjd
och bryt nåt jäkla
mönster då och då.







Meddelande:
Till såna här simpla
komedier rekomenderas
för övrigt en bytta
Ben & Jerry's.
:-)



.

Utan glans

Du bygger på höjden,
på ytan på fasaden.
Du ler, du strålar och
skrattar och bubblar.
Och jag ser.

På höjden för att inte
djupet finns.
För fasaden för att
andra ser.
Och jag ser.

Jag ser fasaden
och bristen på djup.
Jag ser att du strålar.
Som en blomma
en mulen dag.




Så vackra som dagen.
Så granna på ytan.

Men ingen blomma
en mulen dag
kan skina med sin
fulla kraft.

Och jag ser.
Jag ser dig under
mulen himmel.







Jag vill ha styrka
från tårna
och hela vägen upp.
Jag vill stråla
vill stråla
vill stråla ikapp.

Jag vill ge dig massor.
Jordmån och insikt.
Jag vill knäcka ytan
på din mulna himmel.

Kan vi stråla ikapp?
Någon dag?
Någon gång?
Någon endaste gång?



Så fin, och så fin.

Men
ingen blomma
kan stråla
med fulla sin glans.
Under mulen sky.








.

Lazy days

Lata dagar med slappis
och grillmat.
Lata kvällar när vi spelar
tärning och tar
ett glas vitt.
Mornar som är långa och
sol som strilar genom gardinen.

Vi njuter av familj
som vi allt för sällan ser.
Jordgubbar och tårta och
kaffe i baljor.

Delar våra minnen och
sommarupplevelser
och resor.
Berättar och vi skrattar
åt och med varandra.



Plockar blåbär i riset.
Letar hjortron på myren.
Karvar på en gammal gris
och tinar kyckling från frysen.

Välling och yoghurt och
grus och sten i plastmugg.
Lera i skålar och
karamellöverraskning i tårtan.

Sonja gör en cirkus.
Mini rumlar runt.
Biljetter och sittplats
och rammel och gråt.

Vinbär som blänker,
vissna pioner.
Doften från växthuset
och gräsklippet i slänten.



Vänner, bekanta,
syskon och föräldrar.
Sambos och ingifta
och barnbarn och
barn.

Flätor i håret
och stickor i fingret.
Kramp i magen
och sol i ögonen.

Regn mot rutan
och vitlök till potatisen.
Det är sommar i mitt Månsta
och vi har lazy days.


.

Val

Bakom huset vajar vackraste gräset.



Vad är det som styr?
Som styr mina mål.
Är det valen vi gör eller
finns det där ödet som
vi talar om?

Tillfälligheter.
Val och små fåniga beslut.
Och nu är jag här. Med man.
Med två barn och en katt
jag inte gillar.

Med ett hus fyllt av allt.
Med ett jobb
som gör mig glad.

Jag tänker och känner
att det är här jag är just nu.



Floxen som slagit ut.


Ja frågar mig.
Jag funderar.
Hade jag varit här idag
om jag godtagit de där
villkoren i Jönköping,
om jag inte åkt på
jobbintervjun vid Siljan
eller om jag inte satt press
på mannen den där hösten
för nio år sen?



Tistlar vid vägkanten.

En del val är svåra, gör ont,
sårar och svider.
Andra är så tunga att man lägger
dem i framtiden. Val jag
gjort, men inte satt i bruk.

Omgivningar som ställer
krav, vill ha motiv.
Eller bara ser sitt eget.

Och jag lovar mig själv
att våra val ska vara
gjorda med fokus på
våra egna mål.



Mitt hus. Mitt röda hus i solnedgången.


Men för att sikta mot
mål måste vi också
satt upp dem.
Vad blir annars vår vardag
om vi inte vet vart vi vill.

En grå sörjig gröt med stress,
tvätt, irritation kanske.
Jag gillar inte gröt.
Jag gillar planer.

Så vi sätter våra mål
och styr ditåt. Varje dag.
Varje vardag.
Ingen gröt.

Stress, tvätt och
irritation slipper jag dock
inte undan.
Men det är med bonusen
att jag har tusen mål som
blänker i framtiden.







Har du mål?
Eller gröt?



.

Sommartider det...

Sommartider.
Hel familj som sover länge.
Hel familj som är vaken länge.
Jordgubbar från eget land
och persilja som knakväxer.

Älv som blänker.
Nattdis som stiger ur marken.
Kor som råmar
och döda råttor på trappen.

Skalbaggar mellan tårna.
Allsång på tv.
Te och film och digestivekex.

Kaffe utomhus.
Vänner, ungar och bekanta.
Myller och bubbel och
vajande gräs.

Sommartider.
Junidagar, julinätter
och augustikvällar.
Det är sommartider det.







.

Bara små tår.

Bara ett litet knytte.
Det är inte så bara det.

Så liten och fin
man bara kan vara.
Så nätt, så spröd.
Tydligt och bestämd.
Så älskad från första sekunden.
Så liten, så liten.
Så hjärtligt liten.







Finaste lilla Wilma.






.