Jag ligger visst lite efter med familjebilder känner jag...
Här är bilder från förra helgen när det var rally här i byn.
Första sträckan såg vi målgången superbra, och stod riktigt
bra till...säkerhetsmässigt och så...
Sonja var supernöjd med tre avkörningar, och tyckte att
det var spännande när bilarna var tvungna att grävas
och puttas loss ur snödrivorna.
Vägen till vår andra sträcka (rallyts sista) blev aningen
mer komplicerad.
Upp längs ett skoterspår det det stod pilar för publik.
Toppen, tänkte vi, och antog att vi kommer att komma
upp till den väg de körde på en bit innan målet.
Vi kommer upp till vägen och pilarna svänger av åt
vänster längs med vägen. Och där kommer vi med barnvagn
och treåring.......Efter en stund börjar vi möta lite av
rallybilarna som kört färdigt, och kommer åkandes ner längs
vägen. Men allt som minuterna går så tycker vi att bilarna
kommer allt snabbare och snabbare. Inte farligt snabbt. Men
tillräckligt för att vi vid ett tillfälle kastar oss och barnvagn
och hela alltihopet upp i en snödriva.....där vi för övrigt
sjunker rakt ner några decimeter. Pjuh.
Och därifrån... så ser vi att; oj, den här kurvan ligger ca 30
meter efter målgången. På samma väg. Inte konstigt att bilarna
tycktes åka rätt fort då!?!
Så vad gör vi nu..... Vi kan ju inte knata rakt in i målgången
med en barnvagn. Karl hakar av underredet på vagnen och lämnar
det där i snön, och så tar vi oss vidare upp längs vägen. Skyndande.
Skyndar förbi mål, och så långt vi hinner och törs innan vi anar
ljudet av en bil som kommer dundrande åt vårt håll. Kastar oss
upp i en urdjup snövall, och sjunker. Sonja som är så pass lätt,
kryper upp för backen, nästan ovanpå snön, även om hon stundvis
behöver lite putthjälp.
Själv sjunker jag som Titanic för varje steg jag tar. Täckbyxorna
har åkt upp och jag är barbent upp till knäna. Det är så jäkla iskallt.
Och jag gnäller. Karl bara garvar åt att jag gnäller...själv pulsar han
en bit bakom, med Konrad i vagndelen.... och lyckas med att
inte gnälla. Fan, vad han är ognällig.
Jag tar tag i nått stackars björkskott och lyckas dra mig uppåt
en bit. Vill vända. Men nu kommer bilarna allt mer tätt. Och man
kan inte gå ner på vägen, mitt i en kurva, 30 meter innan målgång.
Det vore idiotiskt....även om det finns de som går där. Men de
kallar jag väl å andra sidan typ för idioter. Och dessutom har
de varken halvårsbebis eller treåring med sig.
Pjuh.
Väl uppe på backen lyckas vi trampa till det en aning. Åtminstone
så det går att sitta.
Sonja ska kissa. Jag dör. Karl får ta det. Jag vägrar.
Tittar på bilarna..... Sonja tycker att vi kan gå längre. Aldrig i livet
säger jag då bara. No way.
Bilarna kommer snabbt.... och det är typ 200 bilar till som ska passera.
Jag och Karl skrattar lite åt att vi lär väl få sitta här nu, tills alla
passerat, för att gå ner på vägen bort till vagnen är väl inte
direkt att föredra...eller rekomendera.
Sonja fikar lite bokstavskex och är nöjd. Konrad är hungrig. Upp
med varmt vatten och flaska..... och konstaterar att vällingen
plockades upp ur väskan när vi var hem mitt på dagen. Jag dör.
Så.....pulsandes med snö innanför varenda litet klädesplagg lyckas
vi möra, kalla, blöta och skrattiga ta oss till bilen.
Säger bara det; pjuh
...men ingen ska våga komma och påstå att vi hoppar över
aktiviteter bara för att vi har en barnvagn på släp.
Ingen ska säga att vi är bekväma av oss.
