fredag 28 januari 2011

En liten, fin samling.



Att vara snart trettio.
Under ett tiotal år har jag rusat runt och inte varit
stilla på sammaort, inte gått i samma klass under
någon längre period, har bytt arbetsplatser osv.

För mig har för mig inneburit att jag alltid möter nya
människor. Men också att jag alltid lämnar de jag precis
lärt känna. Eller ibland, att jag aldrig riktigt hunnit
lära känna.

Jag jämför mig ofta med dem som har sitt underbara
kontaktnät, på sin plats. I sitt "hemma". Som har alla sina
nya vänner, sin familj, gamla vänner, klasskamrater och
andra underliga bekantskaper i samma stad, på samma ort.
Nära. Nåbart. Intill.

Det känns tryggt, fint och något man bygger på- samtidigt
som där alltidfinns något att falla tillbaka på. Nära till
gemensamma vänner, gemensamma referenser och kanske
till och med gemensamma minnen.

Jag har inte mycket sånt.
Jag har ett fåtal människor nära.
Ett fåtal.
Inte många vet mycket- inte många alls.

Att var 8 år och hitta vänner- bästisar, är en sak. Men
att närma sig 30, och fortfarande inte ha landat, det
är något annat. Att funka tillsammans med mina barns
vänners föräldrar är en förutsättning. Att ha trevligt och vilja
umgås är en sak.
Men att hitta egna vänner. Riktiga vänner. Det är inte så
självklart enkelt. Inte när man gång på gång tvingas- eller
väljer att lämna det som man under en tid byggt upp och varit
mån om.

Älvdalen lämnade jag för länge sedan.
Fina, fina Älvdalen.
Där jag växt upp. Busat. Levt. Lärt mig.

Ett par fina hänger kvar- hårt knutna, som berlocker
på en kedja.
Ett par fina som jag lyckligt hittat på vägen mot någonstans
finns där i kedjan.
Och en ett par från den fina staden på västkusten.
Göteborg. Staden där vi rotat in oss och trivts. Staden
där jag varit stor och gravid två gånger. Staden där
jag utbildat mig, och staden som vi valde att lämna.
Där finns några fina. Det var den flytten som var den
jobbigaste av alla, men också den som motiverade oss
mest. Vi flyttade inte bara mellan något. Vi flyttade från
något- ja. Men framförallt så flyttade vi mot något. Mot
något som vi drömt om i åratal. Som vi pratat om
timtals. Som vi fantiserat om under varenda bilresa upp
mot dalarna.
En plats. En stilla plats. Och ett rött hus.
En gård, en lada och en ort där vi trivs.

Att vi sen hamnade där vi hamnade är trots allt delvis
en ren slump.
Och att vi valde Lima framför Sälen.
Vi valde.

Innan vi flyttade frågade vi oss hur i hela friden vi tänkte.
I affären finns tre sorters ost. Ja, för här finns affär. Och
en mack, så vi kan faktiskt tanka. Jag kan inte köpa den
glass jag vill ha. Det finns ingen mozarella, inga fina
granatäpplen och inte favoritchokladen. Ibland finns ruccola
och tulpaner i tiopack. Vi åker 10 mil för att handla kläder.
Tack gode gud för internet.

Men då. Sen. När vi landat, så försvann så många frågetecken.
Vi trivs som fiskar i fint vatten. Det är underbart. Spelar roll
om jag kan äta ruccola varje dag. Spelar roll att jag inte kan
fördriva tiden i nåt lockande shoppingcenter. Vi har fått
många kvaliteter som vi önskat oss, att andra saker får kvitta.
Sen går livet, humöret och året- upp och ner.
Men det gör det alltid.

Och förresten- vi hann knappt landa förrän berlockerna dök upp.
Gnistrande.
Och jag önskar och hoppas.
Och jag tycker. Jag tycker att det är helt fantastiskt hur jag
mött såna vänner, som släppt in mig så helhjärtat. För det är
inte helt självklart när man är snart trettio och redan har hela
sitt nät runt sig.
Och det är inte självklart när man är trettio och landar på en
ort, där alla vet något om de flesta- och man själv inte vet
något om någon.
Inte känner en själ.
Inte en endaste kotte.
Inte ens en tallkotte.





Alla mina fina berlocker.
Glimrande.
En del sitter hårt fast.
Några släpper jag inte.
Några tar emot att släppa.
Några släpper jag tids nog.
Några kommer.
Undan för undan.
Det rör sig alltid.
Men det är en liten skara.
Och de sitter hårt när de väl sitter.
Och glimrar som fan.




.

I Pulkabacken

I söndags tog vi en tur upp till Hundfjället.
Fina bekanta från fina staden och pulkaåkning
stod på dagens schema.

Vi var rätt sega sen partajet kvällen innan, så dagen blev
inte så lång. Men efter söndagsmiddag på Mc Donalds
så var vi totalt slut hela familjen.


fingrisen


Full fart familjen!!!




.

tisdag 25 januari 2011

Frusen fru...

Fick den här bilden av mannen min idag.

Stämmer kanonbra in på familjen Vi.



Frusen fru.
Användbar man.
Vetskapen om hur man snor täcket!


Ha.


.

måndag 24 januari 2011

Med sikte på vårsolen

Dagen idag, en dag idag.

Har haft plusgrader, och grader alldeles runt
nollan. Klarblå himmel och sol som värmt.
Trött på mörkret- och trött överlag.
Siktar på våren. Och nytt fint ljus.


Roade oss med lite nätshopping igår kväll.
Och den här fina buren flyttar snart n hos mig.
Och nya påslakan till hela familjen.......
...och gardiner till hallen uppe. Så nu gäller det
att ta tag i kök och sovrum, så vi får sätta fart
med hallen sen.







Dagen idag. En trött dag.
En bra dag.
En dag med energi.
Men dagen är slut.
Och energin också.




.

söndag 16 januari 2011

Kvällen på toppen

toppen av fjället.
Där Sälenfjällen brer ut sig.
Med Lindvallen runt om oss och
backarnas ljus som lyser upp
himlen, och snön som faller över oss.
Där på toppen finns snögubben.

Stor vit och imponerande.
Och snögubben, som restaurang.

Man åker bandvagn dit upp för att ta
dela av deras fondueafton.
Jag tänkte att det kunde vara något
för Sonja, att fylla sin minnesbank med.
Vi åkte dit med mina föräldrar.
Riktigt mysigt. Och snön vräkte ner.


Det dundrade och skumpade, och var ganska brant
stundvis. Både Sonja och mini gillade.



Väl uppe drog Sonja och mormor iväg direkt neröver
backen för att springa ett varv runt gubben. Konrad
sprang efter. Men med så korta ben som han har, så
kom han inte särskilt långt innan morfar hann ikapp
och stoppade.



Det var himlans gott, och trevligt. Man plockade
på sig alla möjliga goda tillbehör, och hade
fonduegrytan stående mitt på bordet.
Här hugger Konrad in på en majs. Sonja åt huur
många som helst. Typ.



Och för ovanlighetens skull. Ett foto på fotografen.
Alltid bakom kamerans lins.


Sonja och Konrad roade sig fint med att krypa och
klättra och charma andra middagsgäster.
Sonja slänger sig i famnen på servitrisen.
Och Konrad också.
Och vid ett tillfälle då vi blickar bort mot mina små, så
står Konrad och gör "high five" om och om igen med någon
vuxen man han hittat.
Oj oj.

Barnens mormor kom vid ett tillfälle ut ut ett halvt avstängt
rum dit mina barn hittat. Hon skrattade, och berättade att
hon tydligen var lite överflödig som barnvakt där. Sonja hade
sagt åt henne: "Vi klarar oss själva. Jag litar på han."

ja du.....

Dessutom fick vi veckans "tappa hakan" upplevelse när
jag tittar upp och ser några som sitter vid bordet bredvid och
tokvinkar. Jag tittar på mina barn för att se vem av dem det
är som vinkar åt nån bordsgranne.
Hm, ingen av dem.
Jag tittar på de vuxna tokvinkande igen. Jo, de vinkar åt oss.
Vi har inget bord bakom oss, och jag tittar återigen på mina
barn. Fortfarande är det ingen av dem som varken vinkar
eller har ögonkontakt åt de där som vinkar.
Jag tittar dit igen.
Vad lik Eva hon är.
Men herregud. Det är ju Eva. Det är ju Eva och Mats.
Men oj, ...och Cecilia, och Gustav.
-Men herregud , säger jag när jag reser mig upp och går dit.
Dunkar till Karl när jag passerar honom, eftersom han under
dessa små sekunder som passerat varken sett att någon vinkat,
att jag funderat, eller förstått vad jag förstått.
Men vid bordet bredvid oss. På toppen av fjället. Av alla
restauranger i Sälen. Där sitter Karls kusinfamilj från Skåne
och äter en god lördagsmiddag.
Helt otroligt osannolikt.




.

Projekt

För tio dagar sen ungefär la jag ut detta på facebook.









Här är resultatbild från kväll nummer 2.
Och eftersom ett mindre missöde drabbade oss, blev vi
inte klara den tredje kvällen, som planerat. Och sen
har det hänt saker och det har stått aningen stilla.
Men snart.
Och snart ska lite mer husbilder visas.

Idag är det garderobsmålning och skruv och fix
som gäller. Nice.





.

torsdag 13 januari 2011

Avkoppling- bortkoppling



Imorn bär det av till fina Tällberg. Ska
dit och mysa med jobbet. Alla fina kollegor.
Spa och bubbelpolsplask...typ

...och middag och ett glas rött...eller två..

..och frukostmums, lite konferenssnackis,
och mysslappistid.

Oj oj...inte ofta man kan unna sig såna
helger.
Så på måndag är hela skolan som ny- med
så omhändertagen personalstyrka.





Och innan Tällberg, så hägrar en hel-
shoppingrunda i Mora med fina familjen.



.

onsdag 12 januari 2011

December...det var då...januari... det är nu.



För lite tid i mitt liv. Det är därför som inte
en enda liten julbild visats.
Här är i alla fall sötSonja som fått fevingar
och fin mössa i julklapp. Och självklart
måste det på, bums på stört, innan nästa
present öppnas.

Sonja berättade för sin mormor att hon varit med
mig till skolan en lektion strax innan jul.
- Vi fick öva på att slå in paket, och en flicka hjälpte
mig. Och så fanns det ingen fröken. Så mamma
fick bestämma.
*gos*



Och mini, som inte är så mini längre. Utan stora killen.
Stor kille med stort hjärta.
Han springer, och bubblar och övar på att prata.
Och klättrar. Jösses så han klättrar. Mer högt än lågt.
Upp på bord, bänkar, trappor, skrivbord.
Fan, upp i handfatet!
Och börjar han smått ge oss sovmornar. Bygger
duplo medans man kan slumra till tio. Vi som inte fått
sova längre än till sex sen han föddes.
Lovely.

Häromdagen pratade jag och Sonja om att man kunde
kalla barnen för mammskrutt och pappskrutt.
-Men jag är ingen mammskrutt, sa hon.
-Men då kanske jag blir ledsen, svarar jag. Om du
inte vill vara en mammskrutt.
- Mmmm, säger Sonja. Men jag kanske kan vara en
vanlig skruttunge bara. Och Konrad, han kan vara en
skruttgris, för han bara skriker och skriker.

... ja, vad säger man...



Och det nya året. Det nya fina året som vi
vakade in med vännerna.
Sonja och pappan hade letat rätt på kottar ute i -25
grader, 40 cm under snötäcket. Mamman hade
beordrat.
Sonja undrade varför jag lagt kottarna på bordet.
Ella som är snart 2, plockade åt sej massor...och
de flesta landade till sist under bordet.


Sonja har förresten lärt sig hur familjen fungerar.
- Barn bestämmer inte.
- Mamma och pappa bestämmer över barnen.
- Om mamma är hemma, bestämmer mamma.
- Om bara pappa är hemma bestämmer pappa.
- Om både mamma och pappa är hemma, bestämmer
mamma.
- Mamma bestämmer över pappa.

Bra att både barnen och papputen har klart för sig
hur familjeupplägget ser ut.



Och det nya året kom.

Kallt. Isande kallt.
Och behagligare värme- nån dag.
Då kom snön. Den vräkande snön, och jag undrar
hur många decimeter som vräkt ner över oss.
Och varmare grader. Först -6, sen ner mot nollan.
Och snön blev tung. Så klart.
Och började åter igen att vräka ner.
Fullkomligt.
Och halt då, så klart. Snorhalt.
Och plötsligt, från ingenstans - 20 igen.
What the hell.
Blir ju inte klok.

Tur att det vita är vackert.
Ljuvligt vackert!



.

söndag 2 januari 2011

ett godare nyare år



Kanske var inte det här riktigt, riktigt sanningen. Men nog
kunde vi stå på gården och titta på sprakande fyrverkerier
runt om i byarna här.

Vi hade en fin kväll med fina vänner.
Familjen ovanför backen och familjen på andra sidan
firade med oss, här i det stora röda.

God mat, levande ljus...och ishockey som
ackompanjemang.


Vi lagade räkor med mango och chili till förrätt.
Oxfilé med potatis och tranbär. Och Brittas underbaraste
sallasdsmums.
Till efterrätt gjordes en glasstårta au four och framåt natten
mumsade vi frukter, kex och ost.

På gården hade vi tänt marchaller, ljus i islyktorna, och
mannen min hade grejat en brasa i en av grillarna.
Sex and the city-drink som start på kvällen, bubbel vid midnatt,
och skränande krax då vi spelade "så det kan låta".

Glada barn som sov, mer eller mindre. Hockey istället för
Jan Malmsjö och frostat granris och glimrande kottar på
köksbordet.

Vi firade ut det gamla, och in det nya.

2010 har bjudit på mycket.
Skratt och tårar.
Nytt jobb och ett rött hus.
Frustration och bråk.
Vänner.
Snö och nyklippt gräs.
Målning, spackling och kalla fötter.
Värme.
Massor av värme. Fysisk och psykisk.
Längtan. Saknad.
...och mer frustration.

2011
Jag är inte så mycket för nyårslöften.
Vem minns i över huvud taget vad man lovade
förra året? Året dessförinnan?
Vem minns ens i april vad det var man lovade?

Men en önskan har jag. En önskan om ett mindre
händelserikt år. Mindre frustration och mer
vanlig trivsam jävla vardag.

Det jag är säker på- är att 2011 kommer ge mig
jobb, jobb, jobb. Frustration.
Vänner. Skratt.
Och mer ork och inspiration än 2010 någonsin
gav mig.




Önskar er alla
ett Gott Nytt År
ett Gott Nytt 2011





.