Kvällen på toppen

På toppen av fjället.
Där Sälenfjällen brer ut sig.
Med Lindvallen runt om oss och
backarnas ljus som lyser upp
himlen, och snön som faller över oss.
Där på toppen finns snögubben.

Stor vit och imponerande.
Och snögubben, som restaurang.

Man åker bandvagn dit upp för att ta
dela av deras fondueafton.
Jag tänkte att det kunde vara något
för Sonja, att fylla sin minnesbank med.
Vi åkte dit med mina föräldrar.
Riktigt mysigt. Och snön vräkte ner.


Det dundrade och skumpade, och var ganska brant
stundvis. Både Sonja och mini gillade.



Väl uppe drog Sonja och mormor iväg direkt neröver
backen för att springa ett varv runt gubben. Konrad
sprang efter. Men med så korta ben som han har, så
kom han inte särskilt långt innan morfar hann ikapp
och stoppade.



Det var himlans gott, och trevligt. Man plockade
på sig alla möjliga goda tillbehör, och hade
fonduegrytan stående mitt på bordet.
Här hugger Konrad in på en majs. Sonja åt huur
många som helst. Typ.



Och för ovanlighetens skull. Ett foto på fotografen.
Alltid bakom kamerans lins.


Sonja och Konrad roade sig fint med att krypa och
klättra och charma andra middagsgäster.
Sonja slänger sig i famnen på servitrisen.
Och Konrad också.
Och vid ett tillfälle då vi blickar bort mot mina små, så
står Konrad och gör "high five" om och om igen med någon
vuxen man han hittat.
Oj oj.

Barnens mormor kom vid ett tillfälle ut ut ett halvt avstängt
rum dit mina barn hittat. Hon skrattade, och berättade att
hon tydligen var lite överflödig som barnvakt där. Sonja hade
sagt åt henne: "Vi klarar oss själva. Jag litar på han."

ja du.....

Dessutom fick vi veckans "tappa hakan" upplevelse när
jag tittar upp och ser några som sitter vid bordet bredvid och
tokvinkar. Jag tittar på mina barn för att se vem av dem det
är som vinkar åt nån bordsgranne.
Hm, ingen av dem.
Jag tittar på de vuxna tokvinkande igen. Jo, de vinkar åt oss.
Vi har inget bord bakom oss, och jag tittar återigen på mina
barn. Fortfarande är det ingen av dem som varken vinkar
eller har ögonkontakt åt de där som vinkar.
Jag tittar dit igen.
Vad lik Eva hon är.
Men herregud. Det är ju Eva. Det är ju Eva och Mats.
Men oj, ...och Cecilia, och Gustav.
-Men herregud , säger jag när jag reser mig upp och går dit.
Dunkar till Karl när jag passerar honom, eftersom han under
dessa små sekunder som passerat varken sett att någon vinkat,
att jag funderat, eller förstått vad jag förstått.
Men vid bordet bredvid oss. På toppen av fjället. Av alla
restauranger i Sälen. Där sitter Karls kusinfamilj från Skåne
och äter en god lördagsmiddag.
Helt otroligt osannolikt.




.