Simpla funderingar kring en svensk drama-komedi.

Jag såg en film ikväll.
Den drog igång maskineriet.
Jag tänker så det knakar.
Jag värderar och funderar.

Och ni som läser det
jag allt som oftast skriver.
Ni vet.
Ni vet att jag analyserar,
tolkar
och skalar av löklager
-bit för bit.



Och den där filmen då.
En svensk drama-komedi.
?!?
Den hade löklager.

Och som så många gånger
funderar jag krig.
Kring det här med val,
vägskäl och egna beslut.

Äktenskap och familjeliv.
Kärlek på riktigt
eller kanske på låtsas.
Lycka, olycka och
fasaden vi visar.

Vad vi visar våra grannar.
Vad vi utstrålar när vi
hämtar våra barn.
Vad vi skyltar med på nätet.
Vad vi pyntar våra hem med.

Är det i samma ton
som samtalen, känslorna
och luften i sovrummet
då vi lagt oss om kvällen?

Vad vi visar.
Vad som finns.
Vad vi känner.
Vad som räknas.

Vad är val och vad är spel.
Vad är val och vad bara blev?
Vill vi det som blev och kan vi
byta riktning om vi önskar?



Det är inte svårt att förstå.
Att det är svårt att vara två.
Men vara ensam i tvåsamheten,
är nog ensammare än
ensamheten själv.

Och om man kommer dit då?
Ni som varit där.
Ni som är där.
Hur tar man sig därifrån?
Vad gör man för att rädda
sin ensamhet. På riktigt?

Och vad är "på riktigt".
Då finns inga spel.
Och ingen fasad.

Genom ärlighet?
Kan det vara ärlighet som
kapar ensamheten i
tvåsamheten?
Ärligheten om olyckan,
misslyckan och den
totala våndan som man
måste kunna känna?


Jag blickar runt i min
omgivning.
Jag tänker på drama-komedin.
Misslyckan och den där
ärligheten.

Magar som hänger.
Humör som hänger.
Bröst som hänger.
Löften som hänger- i luften.

Lyckor.
Misslyckor.
Olyckor.
Fasadlyckor.



Jag tror inte på
sprudlig lycka.
Varje vardag och
varje morgon när ungarna ska upp.

Jag tror inte på fasader,
men gömmer mig gärna när livet är skit.

Jag tror på medvetenhet.
På tolkning.
På det vackra, och energi
ur lugnet.

Men vardagen är
vardag och det är
vardagen som är
min kamrat
varje dag.
Som lumparpolare tvingas
vi ihop.
Jag och min vardag.
Vi måste gilla varandra.
Uthärda eller stå ut.

Vi kan byta.
Men det kommer alltid en ny.

Jag tror
att
ensamheten
i tvåsamheten
inte är något man
är ensam om att
känna sig ensam i.

Och läs det igen.

Kanske, kanske
är ledorden
"härda ut"
och
"spring för livet".


"spring för livet"


"spring för livet"


"spring för livet"


Sen andas vi energin
ur det vackra.
Vi låter luften bara gå ur.
Hoppa högt
och skrik ett för jäkla
högt
"Ronja- vårskrik".

Gilla inte läget.
Men tolerera.
Var nöjd
och bryt nåt jäkla
mönster då och då.







Meddelande:
Till såna här simpla
komedier rekomenderas
för övrigt en bytta
Ben & Jerry's.
:-)



.