När iskristallerna kryper närmre in på kroppen...

Gården gnistrar.
Min gård.
Solen skyms av diset.
Kläppens aktiviteter lägger sig som dimma.
Dimma över byn. Ljuvligt vackert.

En iskall promenad. Varma vantar.
Kattens spår i snön.
Rimfrost på fladdrande spindelnät.
Frusna buskar och sprakande brasa.



Månen bakom diset.
Kristaller som gnistrar.
Snön som knarrar.
Kalla minusgrader.

Vintern så nära.
Det bubblar under ytan.
Det sjuder av liv och förberedelser
i trakten.
Sälen så nära. I väntan på trafiken.



Ett halvår till juni.
Dagar till advent.
För mycket i huvudet och
för lite timmar på dygnet.

Problem som svalnar
och nya som tilltar.
Tid för vila och ny inspiration.
Människor jag saknar som
finns i ögonvrån.



Ljusen på andra sidan.
Något bortom bergen.
Vargar i vardagen.
Debatten om skogen.
Hetare än nånsin och
15 minus där ute.

Någon som ser hur jag mår,
och ett år på min nya planet.
En tid att bli hel,
och fix med olika bestyr.
En jul att se fram mot,
med såna jag saknar.



En promenad i mörkret från
någon som förgyller.
Ett hus som väntar.
En familj som är det finaste jag har.

Ett paket på baksidan som
kan erbjuda värme.
En maskin som parkerat och
inhyser hopp.

Ett stilla landskap och en
värme i hjärtat.
Utsikterna, vyerna, närheten.
Enkelheten, tryggheten och
slingrande stigar.

Det är som det varit.
Det blev som jag ville.
Inget som planerat, men
precis som det ska vara.



En välkomnande värme
och en bil som fryser.
Två skrattande bubbel
och snö överallt.



.