En barnbok att läsa.

Idag fick jag ett gott resultat.
Ett gott resultat av en barnbok
jag läst från pärm
till pärm.
Många gånger.

Lika många gånger har
jag tänkt.
Tänkt att den dagen som
döden möter min dotter i
någon av dess former.
Då ska vi luta oss mot
den här boken.

Idag kom den.
Döden.

För oss vuxna- sorgligt.
Tråkigt på alla sätt och vis.
Men för en femåring?
Då kan katten i stugan
betyda massor. Och det gjorde hon.
Trasan.

Liten och blodig
Fortfarande varm.
Blöt av regnet och med
grus och sten i pälsen.
Men fin.
Ljuvligt fin.

Vi satt med henne på trappan.
Sonja höll henne en stund.
Vi klappade och strök.
Planerade en begravning.

Beslöt oss för en plats och
en lagom stor kartong.

Missen fick ett täcke av tyg.
Kattmat, och en skål med vatten.
Hon fick rosor och knoppar.
Ett foto på barnen.
En bild på möss.
Och en mogen banan.





För Sonja var det så självklart.
Katten är död.
-Okej, vi får köpa en ny.
-Men vem ska fånga mössen? Vi
får nog göra det själv. Man kan ta
en råttfälla, pappa. Och lägga
ost däri.

Vi grävde oss en grop.
En sten och fina blommor.
Jag frågade Sonja om hon ville
sjunga nån sång.
Hon ville fundera en stund.
Det regnade.
Sonja tvättade av vackra stenar
och prydde vår gravplats.

-Mamma, vi sjunger "lille katt".
Så vi sjöng. Sonja, pappan och jag.
Och "blinka lilla stjärna.
Så fint.
Kloka lilla flicka.

Och tack gode du för boken.
Boken som förberett oss
så innerligt väl.





-Mamma, om vi får en ny
katt, då kan den bli som Trasan.
-Ja, svarar jag. Jag tro ju att hon
syftar på; snäll, söt eller något
åt det där hållet.
-Påkörd, fortsätter hon.





Ja, vad säger man.
För henne är det så självklart.
Antingen lever man.
Eller så är man död.
Trasan är död.
Och Nangiala är en vacker plats.

Vi drar av våra kläder.
Blodiga.
Stoppar dem i tvätten och
vi tänder litet ljus.







Att blogga om döden.
Om döden hos en katt.
Det är stort här i familjen.
Men känns näst intill smaklöst.
Det är dagen efter Oslo.
En gräslig tragedi.

Och jag bloggar om min katt.
Och om min dotters enkla barnbok.
En genial sådan.

Men just idag.

Värme och ljus till alla
som på något litet vis är
berörda av det som hänt.

Och berörda är vi väl alla?
Så ljus till alla.
Till alla som vill.








Boken Adjö Herr Muffin rekomenderar
jag varmt till alla med barn. Den är
skriven av Ulf Nilsson och handlar
om ett sjukt marsvin och barnet, människan,
som tar hand om honom.Genial,
enkel, avdramatiserande och djup.
För barn.
Och för vuxna- nära barn.








.