När det tar slut

Det har varit en fin sommar.
Hunnit mycket. Mått gott.
Vardagssommar, som tog slut.

Jobb och jobb.
Jobb hela dagen.
Och en sommar som tappar sina färger.
En sommar som tar slut.

Gulnande löv.
Isande vind.
Regn och dugg och häll och vräk.
Dimma, tjock.
Och vissna rallarrosor längs vägkanterna.

Björnjakt, fågeljakt, älgjakt.
Djur som rör sig i vägrenen.
En död mård på gården.
Kossor som fortfarande betar ute.
Och kattslagsmål i nattmörkret.

Det är sommarens slut.



En sommar som bubblat.
En sommar med saft.
En sommar med vänner, skratt
och infall spontana som så..




Kaka med vinbär. Rökt abborre.
En dotter som minns- den godaste fisken.
Mitt i sommaren.
Den sommar som är slut.




Grillat till tusen av alla de slag.
Sparris och kött.
Strömming och fina paprikor.
Middagar i solen och kaffe på trappen.

Galet sköna sommar.
En sommar som är slut.




.

Älskade familj.

Lugn och ro.
Sitter med kaffekopp och klurar på
veckans melodikryss.
Klipper mattepapper och laminerar
svenska-material till skolan.
Fint. Vilken lördagsförmiddag.
Lugn och ro.

Dottrn sitter vi datorn och grejar.
Sonen hänger med mannen min
i riv- och byggprojektet på övervåningen.

De kommer neddundrande.
Fika sugna hela högen.
Kaffe saft och kakor åker fram.
Och ett ytterst fåtal minuter senare
tar tålamodet slut för in del, och
jag kläcker ur mig :

-Åh, det som var så bra. Sen kom dom
som jag älskar allra mest.

Suck.






.

barn i FOKUS

Så roligt
så roligt.

Jag, tillsammans med fyra tjejer
här i trakten har startat en förening.

Vi kommer att ha barnaktiviteter för
barn mellan 1 och 6 år under
höstterminen.
Vi ska ha Höstparad och tåga genom
samhället för att önska hösten
välkommen.
Julgransplundring efter jul.

Det ska bli så grymt.

Nu saknas bara det viktigaste.
Barnen, och deras föräldrar.


Sprudlande!!
Om en vecka drar det igång!!
FOKUS.
"FOKUS i Lima."



http://fokusilima.blogspot.com

.

En bit som inte passar.

Jag tänker och jag grubblar,
analyserar och funderar.
Jag pusslar och jag lägger,
bit för bit.

Jag tänker och beslutar.
Beslutar över mig.
Måste påverka. Måste påverka
mig själv.

Jag har ansvar över mig, mitt
liv och mina handlingar.
Jag har ansvar över mina dagar
och mina år.
Och de blir, vad jag gör det till.

Jag kan påverka delar av helheten,
men inte delarna där mitti.
Jag kan påverka några delar, som
gör att helheten kan byta form.

Byta riktining, skepnad, stämning.
Jag måste grubbla över mig själv.
Ingen annan.
Lägga energin på de rätta elementen.
Fokusera.

Jag finns.
Jag finns.
Jag finns så jävla mycket.
Men jag måste se mig.
Se mig och ta vara på mig.

Jag anar mitt ansvar, mitt i smeten.
Tar ändå beslutet
som kan påverka -en bit.

Så jag trycker ner pusselbiten, klämmer
tills den passar. Vet att när jag hittar
nästa, ja, då uppstår ett problem.
Passformen.

Det är helheten som plötsligt skevar.
Svajar liksom där i andra ändan.

Men det är mitt beslut.
Mitt sätt att påverka.
För jag finns så jävla mycket.
Men se mig.







.

Vilket samtal!

Förra veckan skulle jag ringa Malungsbladet i ett
ärende. Jag ringde min man och bad honom smsa
numret dit.
Smset kom.

Jag ringde.

I andra ändan svarade någon, men inte med ordet
Malungsbladet, så som jag väntat mig.
-Eh, vart har jag kommit, frågar jag.
Återigen svarar kvinnan i andra änden något som
jag inte riktigt uppfattar.
-Inte Malungsbladet? frågar jag.
-Va?
-Nä, säger jag. Jag har nog hamnat lite fel. Jag ber
om ursäkt.
-Men, är det Marit? frågar hon i andra änden överraskat.
Mina ögonbryn åker upp, högt upp.
-Eh, ja.
-Men, åh, jag tyckte väl att det var din röst. Vad
trevligt.
-Eh, ja..... svarar jag. Vem i hela tusan pratar jag med?
-Jag hamnade lite fel, säger jag. Det var inte alls
meningen att jag skulle ringa.
-Åh, jag som tänkte att du kanske var på väg hit, säger
hon i andra änden.
-Eh, nä, jag är på väg till jobbet.
-Va? Ska du till jobbet?
Nu börjar det här kännas ännu märkligare. Jag vet
inte längre alls om jag pratar med någon jag borde känna
eller inte.
-Ja, svarar jag.
-Men det låter så mycket runt dig. Jag tänkte att det var
barn eller så.
-Nej, jag åker bil.
-Va? Åker du bil.
-Ja, jag ska ju till jobbet.
-Åker du bil dit? frågar hon i andra änden.
Nej, va fasen. Jag pratar inte med nån jag känner. Jag
jobbar ju för tusan tre min hemifrån. Klart som fan jag
åker bil.
-Du, jag ber om ursäkt att jag ringde.
-Nej då, ingen fara, det var så trevligt att du hörde av dig.
-Mmm, ja, hej då då.

Jag slängde på luren och bara stirrade.
Förvirrad, på väg att brista ut i ett asgarv.
Vem fasen har jag pratat med?



Och behöver jag berätta......när jag googlade på numret
som jag ringt. Som jag fått av min man. (!) ...så var det
så klart en kvinna i Malung, som jag inte har nån aning
om vem hon är.

Ja jösses, du.




.

Sommarslut

En söndagsmorgon kvar. En förmiddag och
ett barnkalas.
Det är det som är kvar av sommaren innan
jag tar emot 15 söta sjuåringar. Barn som jag
ska träffa mer än mina egna under kommande
läsåret.
Som jag längtar efter att komma igång.

Har jobbat en vecka redan.
Semestern gjorde ett praktfullt avslut förra helgen
med musik- och motorfestival i den fina
dalgången på andra sidan bergen.




Det har varit en fin sommar.
Har träffat vänner, men ändå för lite.
Har myst med familjen, men önskar ändå mer.
Har nog inte ens ätit så många som fem glassar,
men önskar inga fler.
Grillat. Och njutit av doften.

Åkt bil. Många mil.
Fina saker som hänt, och sorger som mött oss.
Trubbel som visat sina tassar. Med skit
på tassarna må jag säga.
Film om kvällarna, med make och tekopp.

Vi har jobbat på gården. Fått saker gjorda.
Men, så klart, så mycket kvar.
Jag har tagit beslut och tvingat mig själv,
att säga dem högt.
Tappat bort nyckeln. Mindre bra.

Kvällarna är mörka. Svarta.

Jag lämnar sommaren och semestern
med en lugn och nöjd känsla. Kravlöst.
Jag kliver in i ett läsår med ett aningens
litet stim av fjärilar som rotat sig i magen.
-Nej, inte nervösa fjärilar. Fjärilar som
spritter. Bara glada och förväntansfulla.

Och jag ler. Bara åt det faktum att fjärilarna
flyttat in. Att jag är nöjd och glad att den
fina semestern har sitt slut här. Att jag
gillar, tokgillar mitt jobb och alla de
som finns där. Barn, kollegor och rektor.




.

Bröllop

Fina kusinen.
Kristoffer, och hans Daria.
Galet vackra.

Bröllop i lördags.
Hellregnet hängde över trakten
hela förmiddagen.
Alla undrade vi nog, hur i hela friden
detta skulle bli.
Men solen petade små strålar genom
molntäcket, och lagom till vigseln
värmde den oss ordentligt, så som
den gjort i så många dagar nu på slutet.



Kristoffer klarade av att sjunga en låt
till Daria under vigselakten. Hur går
det till?
Brandur, och en kille som heter Johannes
sjöng. Vilka röster.
Magiskt.







Jonatan o Evelina och mannen, min man.


Sonjaliten och hennes mormor

I skuggan utanför kyrkan inväntade vi
brudparet. Sonja och mormor förbereder
sig för att kasta risgryn.



Galet vackert.

Och jag minns pirret i magen.
Suset av lycka och leendet
som inte ville försvinna.
Ja, jag minns vår dag, som om
det vore igår.


Sonjaliten och jag




Och i karavan åkte vi
till den fina lokalen.

Det blev en kväll och natt att minnas.
God mat.
Tal.
Ljuvliga sånger.
Lekar, skoj och påhittiga inslag.

En kväll att minnas helt enkelt.

Själv hade jag lite svårt att slappna av
däremot.
Varför?
Jo, jag hade fått den fina äran att göra
kvällens tårta.
Och nog måste jag erkänna att jag var nervös.

Nervös för att den skulle kolapsa.
Att den inte var ätbar.
Inte var vad brudparet förväntat sig.
Att blommorna gått sönder.
Att någon skulle tappa den i golvet.
För, hård, för mjuk, torr, slaskig,
blaskig, för söt, smaklös, för liten.....
Ja, ni ser...
För att inte tala om....skulle den räcka
åt alla, nära 90 gästerna?






Det gjorde den.
Den höll.
Good. Really good.

Jag pustar ut och tar en drink i baren.

Ett par till bilder och texten på tårtan
hittar ni HÄR.




Tusen tack Kristoffer och Daria.
För äran.
För inbjudan.
För en oförglömlig dag.





.

"Bara lite lös"

Så här såg det ut för drygt ett år sen.
Sonjas fyraårsdag, och hon fick sin
nya cykel. Större. Och svårare att cykla
själv på.

Och av någon anledning har det inte alls
blivit mycket cyklande för oss i sommar.
Men nu så. Nu cyklar hon dessutom helt
på egen hand.

Jag tröttnade helt enkelt på att jogga intill
cykeln. Jag tog barnvagnen med lillebror, och
satte Sonja på cykeln. -Så, nu ska vi till
affären och du får klara dig själv.
Hon halvtrillade tre gånger.

Dagen därpå drog vi till affären igen. Men
den här gången tog jag en egen cykel, och
dottern på sin. På så vis hade jag ingen chans
att fånga upp henne. Hon fokuserade totalt- och
cyklade till affären- och hem igen, utan att trilla
en endaste gång.

Igår ville hon ut och cykla med sin pappa.
Jag såg på dem när de susade iväg bort
mot korsningen i kvällssolen.
En stund senare kommer de hemöver igen.
Jag ser hur Sonja stannar på vägen och liksom
skakar händerna.

När de kommit hem frågar jag om hon blivit
trött, jag såg ju att de pausade en bit bort på vägen.
-Nä, inte trött. Bara lös, svarar hon.

Lös. Min dotter hade blivit lös i händerna
av cykelturen.

Kom, promenera hos mig.

Det är augusti på gården.
Augusti i hela Sverige.
Soligt, kvalmigt, varmt.
Blommigt, sprakigt, ljuvt.

Doftande rosenbuskar.
Mörka kvällar.
Filtar, rödvin och grillad
sparris.



Härligt sommarslut.
Semestern som tickar ner tiden.
Termin som drar i gång med
full energi.

Jag går ett varv på min gård.
Min gård, som vi ägt i ett år,
och lite till.
Kom med, gå ett varv med mig.




Pelargonerna på trappen.
Vitt och rosa.
Och fina Kockumfynd.






Och flaskfynd från mormors gömmor.




Vattentunnan där barnen kiknar
av skratt när de plaskar och leker.
Och veden som vi bara måste greja
klart med nu.




Platsen för babbel, bubbel och prat.
Fika, middag och glasskalas.




Rosen som fanns här när vi flyttade in.
Blommar.
Knoppas.
Doftar.




De gamla mjökkrukorna jag hittade i ladan.
Målade dem vita och satte vid vägen.
På stubben, omfamnade av vilt högt gräs.




Och en saftplats i skuggan.
Och sprakande krasse i fina hinkar.




Och dessa små sötnosar som jag har väntat
på så länge. Sömntutor.
De planterades för sent och har sett så krattiga ut.
Men nu så.
Så söta.
Så skira.
Runt flaggstången.




Min ena lilla Polstjärna som jag inte
alls väntade mig blommor på i år.
Men se!




Och nästa lilla Canadaros som blommat och
knoppat konstant sen den köptes. Kommer
växa fint med åren, mot det vita verandastaketet.




Och stegen mot väggen, med purpurvindor och
krasse. Och intill finns bordet, som doftar av örter.
Alldeles utanför mitt köksfönster.
Bara att öppna, och nypa av det man vill ha!




Det rosa fältet intill löken och morötterna.
Sprakar.




Knallig klint.




Fin liten prassel.
Så liten, så skör.



Kragar som tittar högt över andra.




Och krasse som gömmer sig längst ner i myllret.




Egen sallad i den rostiga gamla baljan.




Knalliga färger som syns
på håll.




Och hallon.
Hallon och brännässlor.


Det är augusti på gården.
Augusti i Sverige.





.

Njut i överflöd

Njut.
Njut så mycket du orkar.
Så mycket du kan.
Du hinner.

Semestertider.
Semesterslut.
Sommartider.
Sommarslut.

Njut i överflöd.
Frukt och bär.
Grillmat och saft.
Strålande sol
och svalkande skugga.

Badkläder och badväder.
Regnväder och regnkläder.
Gräsklipp och hallonbuskar.

Njutbar sommar.
Ser fram emot hösten.
Låter dagarna passera
med hela familjen.






.