Sommarslut

En söndagsmorgon kvar. En förmiddag och
ett barnkalas.
Det är det som är kvar av sommaren innan
jag tar emot 15 söta sjuåringar. Barn som jag
ska träffa mer än mina egna under kommande
läsåret.
Som jag längtar efter att komma igång.

Har jobbat en vecka redan.
Semestern gjorde ett praktfullt avslut förra helgen
med musik- och motorfestival i den fina
dalgången på andra sidan bergen.




Det har varit en fin sommar.
Har träffat vänner, men ändå för lite.
Har myst med familjen, men önskar ändå mer.
Har nog inte ens ätit så många som fem glassar,
men önskar inga fler.
Grillat. Och njutit av doften.

Åkt bil. Många mil.
Fina saker som hänt, och sorger som mött oss.
Trubbel som visat sina tassar. Med skit
på tassarna må jag säga.
Film om kvällarna, med make och tekopp.

Vi har jobbat på gården. Fått saker gjorda.
Men, så klart, så mycket kvar.
Jag har tagit beslut och tvingat mig själv,
att säga dem högt.
Tappat bort nyckeln. Mindre bra.

Kvällarna är mörka. Svarta.

Jag lämnar sommaren och semestern
med en lugn och nöjd känsla. Kravlöst.
Jag kliver in i ett läsår med ett aningens
litet stim av fjärilar som rotat sig i magen.
-Nej, inte nervösa fjärilar. Fjärilar som
spritter. Bara glada och förväntansfulla.

Och jag ler. Bara åt det faktum att fjärilarna
flyttat in. Att jag är nöjd och glad att den
fina semestern har sitt slut här. Att jag
gillar, tokgillar mitt jobb och alla de
som finns där. Barn, kollegor och rektor.




.